Ja.. Jag har hört många genom åren klaga på K för att hon inte bara blockade mig och fick problemet ur världen utan att tillkalla rättsväsendet. Men utan att vi pratat om det förstår jag henne. Precis som memet säger hade hon kraften att förgöra mig, men hon gjorde sitt bästa för att vi skulle klara oss igenom det ändå.
För det första? Hur många gånger hade vi inte gjort slut? Varför gjorde jag inte som alla andra gånger och bara låg lågt i 48h så kom hon ju alltid tillbaka. Hon hade ju med issues! Precis som jag! Och vi dömde inte varann för det ♡ Men vid detta uppbrott förlorade jag fattningen helt, skrev de hemskaste saker jag någonsin skrivit till nån. Och då tillhör att jag i princip aldrig blivit arg på henne innan under alla de år vi kännt varann! Hon blev självklart rädd! Och vid förlusten tappade jag fattningen helt, jag blev förvirrad, verklighetsfrånvänd och med sådan sorg jag inte önskar någon. Hon var mitt ankare, min trygghet, min tillhörighet mitt hopp ♡ och det kändes precis som någon drog undan mattan för mig. Pang så det bara! Från att levt i himmelen i hennes sällskap rakt ned i ett mörkt hår. Att jag bytte lägenhet denna period hjälpte inte. Men det var ju inte så hon ville att det skulle bli.. Hon behövde bsra göra slut ett par dagar för att få andrum. Det är jag säker på. Och då blir jag både hatisk, desperat och ledsen. Hon kände inte igen mig längre.. Hon måste varit både rädd, orolig och äcklad av allt jag skrev. Katastrof..
Men 2020 så hon att vi skulle prata om ett år, jag var ju en spillra av vem jag varit, så självklart ville hon att jag skulle förbättras. Men istället börjar jag hänga på KC (verksamhet för hemlösa, alkoholister, sjuka och andra på samhällets botten) och fortsätta med med missbruket och hamnar i väldigt destruktiva relationer. Och hela denna tid skickade jag SMS och mail, hundratals, trots kontaktförbud. Jag kunde inte låta bli! Saknaden lindrades bara aningen om att jag visste att hon läste. Allt från hatattacker till kärlekshyllningar.
Så.. Jag sumpade mina chanser till samtal 2021. Det var inte förens sommaren 2024 hon hörde av sig igen. Det gick bra några veckor... Sen började jag maniskt skriva noveller igen och när hon inte svarade (vilket jag förstår) så kom frustrationen och där med ytterligare ofredanden och hon blockade mig.. som jag var henne om. Jag kunde inte sluta. Jag mådde verkligen inte bra. Kunde inte ta det lugnt. Får skylla mig själv.
Nästa gång finns det inget utrymme för misstag. Problemet på den tiden var att det var HON som var himlen vilket jag fick ta del av, men utan henne var jag långt ned. Nu, sedan flytten till Apotekaregatan i december, känner jag att jag mer och mer börjat skapa min egen himmel. Jag tror inte hon ville gå ned och hämta mig igen.. Denna gång fick jag fan gå uppåt själv. Och jag är tacksam för dem utmaningen! För nu har jag lyckats skapa min egen oas, jag känner lyckan även i hennes bortavaro. Och främst av allt, jag älskar mig själv nu! Främst av allt att jag stod ut med det helvete jag hade 19-24 (Googla Katarsis om ni inte vet vad det är) och jag har lyckats skapa det liv jag lever nu helt SJÄLV och det är jag stolt över! Jag överlevde!
Visst.. Jag var förstörd dessa år men K kunde inte göra mer än vad hon gjort. Jag var i för illa skick och bevisade gång på gång i min kontakt med henne att hon inte kunde ha att göra med mig. Rättsväsendet skyller på att jag är allvarligt psykiskt störd men jag ser det mer som att mina demoner jag haft o schack så länge fick över handen.
Men precis som Haruki Murakami skriver om den storm vissa män får genomlida. Man är inte samma person som innan. Jag var en kille 2019. 2025 blev jag en man! "Lidandet är kraften som krossar skalet om ditt förstånd" - Khalil Gibran
Lägg till kommentar
Kommentarer