Bortom det vanliga
Jag är unik. En originell själ som aldrig passat in någonstans och sökt efter någonstans att tillhöra sedan pojkåldern. De av samma kön funkar det sällan med, jag känner av konkurrens och enligt mig så är det oftare så att män har större egon.
Samtidigt efter att ha varit alla tjejers bästa vän fram till mitt sammanbrott 2008 och när den ålderdomliga psykiatrin spottade ut mig har jag/har jag haft en oerhörd sexualdrift vilket fått mig att agera gränslöst och sexistiskt vilket jag fått betala dyrt för.
Men efter en tid på fantastiskt behandlingshem i början av 2026 där jag för första gången hade långa samtal om det viktigaste i livet samt lite kortare inläggningar på mina före detta fiender på avdelning s91 och dessutom 2 fantastiska handläggare på soc, samt boendestöd och öppen behandling i min hemstad så känner jag äntligen att jag har tillräckligt med folk omkring mig för att hålla mig upprätt. Ensamheten har varit min största fiende. Jag har oftast vind i seglen.
Då jag är diagnostiserad med paranoid schizofreni blir min personliga verklighetsuppfattning oerhört tung att bära när det brakar åt helvete. Jag ser mig själv som värdelöst smuts som inte duger till nåt och inte har något att tillföra som förtjänar den relativa isolation jag befinner mig i. I det sinnestillståndet önskar jag bara att dö även om det alltid bara stannar vid en önskan..
Men jag är mannen av kontraster, samtidigt som jag titt som tätt hamnar på den absoluta botten så är dess motsats lika ofta närvarande. När den Gud jag tror på håller livsgnistan uppe genom ett svagt hopp om att jag en dag ska nå "dit" som jag inte riktigt vet vad det är men som jag tror representeras av en tillhörighet, ett hem, där jag är accepterad och omtyckt för den jag är fullt ut, trots mina fel och brister.
Om ni undrar hur jag orkat kämpa på i konstant motvind där jag blir nedtryckt och utnyttjad och den värld jag levde i bryts ner mer och mer för var år som går tills jag absolut inget hade kvar så har jag mitt speciella minne.. Jag känner mig "lement" för att leka lite med orden, allt som görs, sägs eller läses glöms bort av min funktionsvarierade hjärna men minnet av hur vissa har fått mig att känna ger mig självrespekt, självförtroende och egenvärde.
Livet må skrikit åt mig, främst genom min magkänsla, att jag inget är värd och alltid kommer sist men jag har alltid levt för kärleken och när jag fått uppleva sann kärlek så har jag speglat mig i ögon som visat mig att jag är älskvärd, betydelsefull, vis, snygg, intelligent, rolig och värd att läggas mycket tid på..
Dessa minnen av fantastiska kvinnor som Kattis, Rojin, Malin, Linda, Selma, Erica, Ellinor och Hanna gör mig stark och envis. Jag minns inget vi gjorde, men jag minns hur de fick mig att känna. Som att jag är värd kärlek och tillhörighet. De är mitt bränsle.. min inspiration, mina ledstjärnor och ni tände min själ så jag brinner för oss allihopa.
Blotta tanken av att de lever i samma land som mig och att möjligheten eventuellt finns att jag får möta dom igen, gör mig till en stark krigare! Egot är det som ska bekämpas och för mig är det ett heltidsjobb med alla demoner som sliter i mig och jag lever hellre utfattig och ensam än att rätta mig i något led som suger livskraften ur mig och försöker sätta mig i nåt fack med etikett och bestämma över min tid för spottstyvers.
Då dör jag hellre. Jag är god vän med döden, jag ser honom som min befriare, han som kommer och tar mig till en bättre värld. En värld fylld av kärlek och enhet. Hemma hos den Gud jag tror på.
Jag insåg att jag var Gud redan 2008, men ignoranta människor försökte få det till att jag hade grandios verklighetsuppfattning. Snarare är sanningen tvärtom, att inse att man är Gud kommer med ett enormt ansvar, att se precis allt som gudomligt och försöka agera därefter gällande solidaritet, vänlighet och respekt. För samma stund du inser att du är Gud, inser du att du bara är en droppe i livets hav.
Visdom är att veta att man ingenting är, kärlek är att veta att man allt är. Och mellan dessa poler lever jag mitt liv.
Tror att mitt konstanta musiklyssnande och brinnande hjärta för mina kärlekar samt att hålla mig kreativ i framför allt skrift men även genom konst och musikskapande håller mig viral och ung. Jag är en sån som tror att det bästa inte hänt än.. Tiden får utvisa om jag har rätt eller bara är en hopplös drömmare.
Men jag är all-in... det finns inget annat alternativ än att bara fortsätta tro och vara evigt tacksam för magin och kärleken Shiva skänker mig trots en på pappret ganska hopplös situation. Jag lärde mig tidigt att välstånd och sorg gör en blind för alla dagliga mirakel och trots fattigdom så njuter jag av Guds gåvor på daglig basis.. Så det går ingen nöd på mig. Jag är guidad och skyddad. Önskar fler kunde få uppleva det shimmer kärleken lägger över ditt liv om du bara vågar gå den rätta vägen..
Kärlek. Sanning. Lycka. Skönhet.
Alltid.
You Aint Think I'm Worth A Dollar But I Feel Like A Million Bucks!