Ruta ett

I 7 år har jag skrivit öppet och hämningslöst om mitt förvirrade liv på sociala medier men inläggen har ångrats efter några dagar och raderats. Lika dant startade jag för snart ett år sedan denna blogg men samma här, inläggen raderas ganska omgående för att jag inte tycker det blir som jag vill. Det känns inte rätt. Min gode barndomsvän som nu bor i Malmö säger att jag börjar om på ruta 1 hela tiden, och han har ju rätt, och det gäller inte bara inläggen utan även insikter och beslut i verkliga livet som blir en del av mig några dagar tills jag smakat färdigt på det och konstaterar att jag inte gillar smaken och spottar ut det. Varför skulle det vara annorlunda denna gång? Varför skulle nån tro mig att jag vunnit insikter och äntligen är på väg någostans? Att jag har andra mål än att få träffa K igen och beslutat att nå dom? För det är det allt ältande jag sysslat med de senaste 18 åren i allmänhet men de senare 6 i synnerhet. Hur skulle någon kunna tro att jag hittat rätt efter allt detta? Jag vågar inte ropa hej.. Men något säger mig att detta inlägg kommer bli kvar... Det är knappt jag tror det själv, så även jag ser nyfiket fram emot framtiden för OM det är nu det händer, så kommer snart mitt liv se väldigt annorlunda ut!

Psykiatrin skulle kalla det att jag har paranoid schizofreni och även om de aldrig sagt rakt ut att det är så, så tillhör det sjukdomsbilden att man hela tiden eller periodvis faller in i psykoser där man uppfattar verkligheten på ett förvrängt sätt. Vad jag än låtsats erkänna tidigare så har jag aldrig på riktigt haft uppfattningen att jag någonsin haft psykos över huvud taget trots all vård med LPT jag fått och hur jag i praktiken varit tvångsmedicinerad sedan 2008. Den enda jag hört att jag varit psykotisk ifrån är från min far och det har oftast bemötts av rent hat så kanske är det inte konstigt att ingen annan försökt... Jag blir skogstokig när jag hör det! Känner har!! Samma pappa har nämnt att jag behöver få insikt i min sjukdom men jag har inte förstått att jag är sjuk och bara trott det varit någon form av härskarteknik. Så har jag sett på hela psykiatrin! Trott att det bara handlar om kontroll och sedering och att de i själva verket inte alls arbetar med vård utan att allt bara är samhället (och mina föräldrar) som ser mig som ett hot och vill oskadliggöra mig! Little did I know.........

Paranoid schizofreni känns som ett sådant negativt laddat ord, jag har helt ärligt under alla dessa år haft svårt att ens säga det! Diagnosen känns hemsökt! Det gör ont att höra det! Jag har alltid varit av åsikten att man borde göra som med andra psykiatriska diagnoser att uppdatera namnet till nåt modernare som mitt förslag "fluffipuffsjukan". Självklart med samma symtombild men bara ett annat namn! Den riktiga diagnosen är så tung att bära, jag har kännt sådan oerhörd skam så detta har blivit ett psykiatriskt problem i sig. Och istället för att vara paranoid, kalla det misstänksamhet!  Och istället för att kalla det psykossjukdom, säg att patienten har en existentiell kris!! Orden skapar vår verklighet och om jag på riktigt trott att det varit så att min sjukdom varit obotlig så varför ens anstränga sig för att bli frisk? Men min problematik har jag alltid trott det fanns en lösning på, som en liten röst som alltid viskat att jag ska fortsätta kämpa och att svaren kommer! Kanske har de gjort det nu.

När jag växte upp var jag involverad i punk och hardcorescenen. Jag spelade gitarr i flera band och vi hade många konserter. Men som det mesta i mitt liv är minnena nästan obefintliga och jag kommer bara ihåg det negativa. Men jag hängde även med hiphopare. Tyvärr blev det så olyckligt att punkarna kallade mig hiphopare och hiphoparna kallade mig punkare, lol! Men i min värld var jag mest punk av alla, jag kanske inte visste mest om musiken, politiken, filosofin, samhällskunskapen eller hade många vänner i scenen men jag följde ingen, hade på mig precis vilka kläder eller stil jag kände för och få var så antiauktoritära som jag så jag hade självrespekt ändå. Men kanske i 22-årsåldern slutade jag lyssna på "skrikmusik" och drogs mer åt hiphopen och alkoholen och drogerna, då främst cannabis. I dena veva fick jag också en bok som utgav sig för att vara en sann berättelse om en kvinna som länge levt med aboriginer och hur hon beskrev deras kultur med healing, telepati, andar, ritualer och hur de levde i samklang med naturen, detta odlade ett frö i mig och inspirerade mig. Kanske kunde detta hjälpa mig med den sorg och osäkerhet jag burit så länge på och kanske hitta ett forum för mig där jag kunde finna kärlek, tröst och någonstans där jag passade in. För trots mycket vänner i livet kändes det inte som jag passade in någonstans eller att de tyckte om mig lika mycket som jag tyckte om dom! Detta ledde till ett spirituellt sökande som gjorde att jag begav mig till Indien i 3 månader 2008. Väl där pratade jag om livet, kärlek och existensen med både backpackers, sadhus, gurus, vanliga indier och andra som kom i min värld. Jag fick tid för mig själv att reflektera och begrunda vem jag var och allt som hände där är en annan historia men efter en nära-döden-upplevelse kände jag mig klar med landet och flög hem. Veckan innan avfärd käbde jag verkligen hur det pirrade i magen och jag längtade efter Sverige så mycket och käbde att mitt sökande var färdigt! Jag hade hittat min personliga livsåskådning och var redo att kliva ur mitt skal och trotsa mina rädslor och leva livet fullt ut! Jag kunde nästan inte sitta still på planet hem så förväntansfull var jag! Min yngsta syster och mina föräldrar hämtade mig på flygplatsen och sedan är minnena luddiga. Jag minns att jag bara direkt började ringa mina vänner för jag ville efter 3 månader utan alkohol ut och festa! Minns att jag träffade min klasskamrat från gymnasiet samma kväll på 55:an och han spelade en väldigt bra låt som heter "in the middle of the road" för mig. Vilken nytändning jag hade! Jag var färdig med mitt sökande och nu skulle jag börja ett drogfritt liv jagandes mina drömmar! Men problematiskt nog hade jag flyttat in hos mina föräldrar i Malmslätt innan avresan och de hade synpunkter på mitt nya mindset. Jag hade alltid undvikit min far av olika anledningar men hade i Indien bestämt mig för att ge honom en chans och odla vår relation istället för att bara vara mammas pojke jag alltid varit innan. Men ja, det blev förvirrat i barndomshemmet denna period och till slut krävde de för fortsatt kommunikation att jag uppsökte en psykiatriker! Jag ville verkligen inte, men motvilligt gick jag till Repslagaregatan för bedömning. I väntrummet fanns en whiteboard, jag målade massor X med ett O i mitten och sedan massor O med ett X i mitten. Utan i praktiken förstå vad jag menade tyckte jag detta förklarade allt. Samtalet minns jag inget av. Men ett samtal jag minns är när jag kontaktade en präst i Kärna Kyrka och ivrigt berättade om min livsfilosofi i förhoppning att få bekräftelse. Men när jag pratat klart sa han "om det är så du tror så tror du på Satan!" Jag blev skitförbannad!! Vad fan snacka han om? Satan? Vem är det? Jag trodde bestämt att det var prästen som gick Satans väg och ville förvirra mig! Jag drog därifrån. Mina systrar hade väldigt svårt att acceptera att jag såg mig som Gud och det med mycket annat fick de att tro att jag blivit svårt psykiskt sjuk. Men jag mådde hela tiden väldigt bra, bättre än jag någonsin gjort, så jag var ju säker på att jag funnit rätt. Men en 25-årig svensk man kan inte bo med sina föräldrar.. Särskilt inte när man är nyvaken och inte vant sig vid ljuset, känslorna och insikterna ännu. Men till slut ställde mina föräldrar ett krav, jag var tvungen att lägga in mig på sluten avdelning. När jag pratade med läkaren sa jag att det fanns en pendel i mig som vill åt olika håll men jag ville finna jämnvikt. Jag tror det var metafor för mina föräldrar, jag hade alltid varit mammas son men nu ville jag bli papoas grabb med. Kom ihåg hur det var när pappa tog avsked...All luft gick ur mig, hopplöshetskänslor infann sig och jag kände skräck för många av både intagna och skötare och jag undrade vad detta var för hemska demoner jag hamnat med! De stoppade i mig massor mediciner jag inte ville ha och det var ett rent helvete! När det var dags att skrivas ut var jag bostadslös, jag fick inte bo i Malmslätt mer. Så då ordnade de att jag fick bo på ett behandlingshem för ungdomar tills vidare som bara låg ett stenkast från US och detta var om en möjligt en ännu vidrigare miljö i ett stort hus som hade inredning från 60-talet och var riktigt slitet och ångesten satt i väggarna precis över hela huset! Ungdomarna och personalen var bara där dagtid så kvällar och helger spenderade jag ensam där. Jag hade alltid känt att jag gillar de flesta människor men både personal och klienter var så jävla svårt sjuka så jag rent av ÄCKLADES av de och inte alla var sugen på att prata eller umgås. Istället kom en nyeximerad socionom med elev förbi ibland där de gick in i mitt rum utan och knacka och sa att vi skulle ha musikterapi med musik jag inte alls var inreserad av! Jag stannade där uppskattningsvis ett halvår och detta var den första julen jag fick fira själv. 

Jag kände mig så oerhört förnedrad!! Jag kom bokstavligen från toppen av världen (Himalaya) och precis lärt mig att solen är min fader och jorden min moder och att de älskar mig villkorslöst och att i allt detta var jag en ödmjuk Gud som precis förstått sitt värde! Sjukt eller ej så var psykiatrin som att hamna i en köttkvarn och komma ut som en fucking prinskorv! Från toppen till botten på så kort tid! Jag mådde så fruktansvärt dåligt och skammen var så oerhört stor så jag vågade inte ringa nån vän och mina vännerna sin tur måste kännt en sådan osäkerhet mot mig när jag blivit inlagd för de hörde inte av sig heller...

När jag till slut fick eget boende var det en etta på 19kvm på Vasavägen 21 som min far fixat. Jag hade blivit självmordsbenägen och höll mig bara för mig själv. Jag kände mig som världens mest värdelösa människa och ville bara fly långt bort för mig själv så började spara pengar till en van så jag bara kunde ta mig långt bort från stan för hur kunde jag möta mina vänner igen? Sådan skam! Men i denna veva hörde någon faktiskt av sig. E ville umgås med mig och innan Indien hade han varit någon jag höll avstånd ifrån eftersom jag helt enkelt inte gillade honom men nu var jag villig att testa om det kunde leda nån vart.. Vi sågs flesta gången i parken utanför mig och hittills i mitt liv hade jag inte ens en gång druckit alkohol på vsrdagar då jag jobbat heltid sedan skolan men E hade till och med bestämt ett smeknamn på sig själv som var synonymt med öl och jag hakade på honom. Han blev den förste att ta plats i mitt nya liv där jag nu blivit regelbunden psykpatienter och när vi träffade hans vänner presenterade han mig som Jonna som precis haft psykos. Skammen... Om jag bara kunde förstått vad psykiatrin menade med psykos men i min värld hade jag gjort mig fri från de bojor min familj, skolan, mobbarna, arbetet och samhället i stort satt på mig och det var deras behandling under tvång de gav mig som sabbat mitt liv... Jag kände inte att jag hade något värde längre. Fler människor jag tidigare undvikit kom in i mitt liv och den första fucking kvinnan som visade mig intresse föll jag för trots att hon var 15 år äldre och alkoholist. Tröstlös! Mitt liv hade tagit en helt ny vändning! Jag kände inte alls att jag fick respekt och jag kände mig ensam trots umgänge med dessa människor och jag fick ont i hjärtat av att vara med dom. Men jag visste inte annars vad jag skulle göra! Jag valde "vänner" och tjejer som jag innan psykiatrin inte ens hade tittat på eller pratat med! Fan va eländig, ledsen och ensam jag kände mig! Jag tyckte inte de var snälla mot mig, men jag tog det, tänkte att det var sådan behandling jag fick vänja mig vid nu.

Kommande år sökte jag desperat efter kärlek och tillhörighet och det medförde både att jag träffade min första riktigt stora kärlek och dessutom fick jag barn med E. Men allt detta är en annan historia.. vi tar det längre fram. Även min andra stora riktiga kärlek jag insåg att jag var nr 1 för och hon gjorde allt för mig! Men genom dessa 3 förhållanden så kände jag att något saknades. Förutom vänner var det nåt mer, och sökandet fortsatte... om jag inte ältade på om min skit verbalt så skrev vi om det och trots att det verkligen var sann kärlek så hängde mina svårigheter som en hinna över oss och hur mycket självhjälpsböcker jag än läste så kände jag mig som en idiot! Jag upplevde att precis alla förstod nåt om mig som jag var totalt omedveten om! Kanske är det vad jag förstått senare tiden, att mycket av mina känslor var kopplade till rädsla att jag skulle bli övergiven igen eller att folk skulle bli arga och elaka mot mig och konstant misstänksamhet att de var falska mot mig och inte var mina riktiga vänner utan motarbetade mig eller hade baktankar med mig. Trots att båda mina stora kärlekar totalt gav sig till mig och inte visade några tecken på att kärleken var falsk så fanns de här negativa tankarna med mig hela tiden och förstörde för oss...

Ghost blev populära denna period och misstänksamheten mot alla deras fans var enorm, hur kan de dyrka Satan? Jag tror på Gud och de vita krafterna och ibland fick jag utfall på sms eller irl där jag vädrade min olust och vrede över Ghost. Helt förvirrad med andra ord!

Efter separationen med H blev jag ensam igen och då menar jag verkligen ENSAM. Ingen att prata med förutom några telefonsamtal med M och inget att göra. Riktigt tuff period. Men sen fick jag förvånansvärt nog en väldigt fin lägenhet på Apotekaregatan och jag kom ihåg vad H sagt, hur viktigt det är att ha en bas man känner sig trygg i och trivs med! Så jag inredde efter bästa förmåga och sedan när mörkret anfaller (som jag kallar det) och man känner sig totalt värdelös, hur man misslyckats med allt, när saknaden efter alla jag brytt mig om i mitt liv blir olidlig och jag bara önskar jag var död och inte ser nåt att vara tacksam för, då kunde jag alltid trösta mig med att jag har min fina lägenhet. Men jag skulle få ner att vara tacksam för. Jag stötte av en slump på E som jag varit bekant med sen tonåren men aldrig umgåtts med och vi började genast umgås på regelbunden basis, ibland med vänner till han. Det som utmärker E är hur genomsnäll han är och dessutom är han ingen fighter som de andra jag umgåtts med. Riktigt trevligt häng har vi haft! Dessutom går han också på samna mottagning som mig på psykiatrin och det gör att vi har mycket att prata om! Så efter många år fick jag en snäll vän och lite senare flyttade J tillbaka till stan och vi började hänga ofta med och det var så skönt med sällskap! E & J är bra på många sätt, men jag saknade snacket jag hade med mina kärlekar och trodde bestämt att det är män det är fel på, att jag bara verkligen kan klicka med kvinnor, men sen kom julen...

Jag var inte inbjuden någonstans under julhelgen utan skulle bara vara själv hemma. Men jag bestämde mig ändå för att gå till Stadsmissionen och få i mig lite mat. Då av en slump träffade jag P, en bekant från 5 år tidigare. Han hade precis blivit hemlös igen och jag som letade nya relationer tog risken att erbjuda honom att flytta in hos mig vilket han gjorde! Och det ångrar jag inte.. detta var en gamechanger. P är lika intresserad av musik som jag och har sjungit i flera band och har stenkoll på hårdare musik över lag men scenen i Linköping framför allt. Inte bara introducerade han mig för metal utan berättar också om sitt väldigt innehållsrika liv med spännande anektoser! Dessutom hade han lite koll på mina gamla bandmedlemmar och andra jag umgicks med inom musiken innan Indien och jag kände sakta men säkert att jag fått en äkta mancrush! Han är lika klok och empatisk som mina kärlekar och man kan prata om precis allt och få hjärtliga svar tillbaka! Vilken människa! Och han är satanist? Hur jävla fel har inte jag haft egentligen? Och med allt snack med honom kommer jag ihåg... Jag hade ju flertalet manliga vänner förr i tiden som behandlade mig lika bra som K & H!! Alla bandmedlemmar i mitt band, One Battle Fought! Jona och Patrik som även de hade olika band inom samna scen!! Nu började jag minnas!! Det kändes ju skitbra med alla de männen!! Jag har ju faktiskt haft kvalitativa manliga relationer som gett mig respekt, omsorg, empati och riktig vänskap!! Men jag drog mig undan.. Återigen känslor kopplat till rädsla. Och, det kan inte vara en slump att alla dessa män är mörkhåriga, och viktigare, de inspirerades alla av Lucifer och försökte lära mig men jag var inte mottaglig på den tiden...

Förstår ni?? Under alla dessa år har jag sökt mig till Gud i olika sammanhang och trott att mörkret var min fiende men det var ju precis tvärt om! Min Gud heter Lucifer och det är han som kommer med ljuset! Hur kan jag varit så jävla dum och blind?? Jag trodde mina vänner var onda, farliga. Jag insåg inte att allt jag är och gör är precis tvärtom man gör i kyrkan!! Hahaha, de gudstjänster jag varit på så brukar jag tänka att det är mig de pratar om när de nämner Gud och Jesus och det jag tyckte var bäst med kyrkan var de 3 attraktiva kvinnor som gick där och jag pratade med ibland fantiserande om att jag skulle få komma i de nån dag!! Hshahaha! Så jävla förvirrad och ja, sjuk i huvudet!! Det är ju Satans anhängare som är mina vänner, min tillhörighet, min källa till kärlek och kunskap och tillsammans är vi besatta av det bästa som finns!! Sex, drugs and rock n roll!!! Hahahahaha!! Hur fan? Men vad? När? Hur? VA?? Hur fan kunde det bli så här? Jag gick är fel håll... gick åt raka motsatsen där jag hör hemma. Jag måste haft fel på min kompass, norr visade söder och tvärtom!! Då går man minst sagt vilse och minst sagt blir man ensam och minst sagt blir man rädd, osäker och otrygg. Lol!!

Om jag nu ska se till min diagnos... psykossjukdomen paranoid schizofreni jag inte förstått eller haft insikt i. Det skulle ju kunna vara detta som är min paranoida psykos. Men om det är så så kommer det inte i skov utan då har jag haft en psykos i snart 20 år!!! Det skulle förklara en hel del... inlåsningen. Medicinen. Ensamheten. Diagnosen. Hur jag inte kan anpassa mig till arbete. Hur alla tagit avstånd från mig. Jag har haft en ytterst allvarlig diagnos i 20 år och fattat noll. I bästa fall är det detta min (älskade) far menade med att få insikt!! Ushalunge vilken hemsk sjukdom alltså. Och nu förstår jag verkligen hur alla de som bryr/brydde sig om mig med blir medsjuklingar till mig både för allt förvirrat och elakt jag fått ur mig men också hur det måste värka i deras hjärtan att veta att någon som var en viktig person i deras liv blev så sjuk utan att ha en aning om det och hur jag blev en väldigt sjuk och tragisk individ..

Men!! Helt plötsligt känner jag mig stolt!! Inte bara för att jag ska göra det till livsuppgift att söka kontakt med dessa herrar igen (för de är min främsta källa till maskulin kärlek) utan också att jag fått en ledstjärna i mörket vid namn Lucifer och jag bara vet att han vill mitt bästa och kommer leda mig hem! Nu ställer jag mig upp!! Nu är jag färdig med att ta skit och förminska mig själv för andras väl! Nu vet jag äntligen vem jag är!! ❤️

Ja, trots misären genom åren så har en känsla av att någon kraft större än jag själv vakat över mig. Jag känner en närvaro omkring mig! Jag vill säga att jag tror på ödet även om man kan låta dum i mångas öron. Det där med att bli kapten på sitt eget skepp låter bra men när man fallit överbord och hamnat på botten är det svårt att göra positiva aktiva val för vad som är bäst för mig själv och de jag älskar för man liksom har fullt upp med att överleva dagen i komplett mörker. Och det är svårt och tar all kraft och energi! Så.. Ingen nämnd ingen glömd: förlåt för jag varit så totalt sinnesförvirrad! Om jag sårat dig eller gjort dig besviken så ska du veta att det inte var med mening!! Jag har alltid haft intentionen att göra "rätt" men så blir det fel ändå.. Det är inte med mening! Förlåt! Men efter denna insikt om min sjukdom ser det plötsligt hoppfullt ut. Så.. Om du vill ha kontakt med mig, ge mig ett år eller tre att låta mig läka och bli starkare så är jag säker på att vi sen kan fortsätta där vi var på 00-talet!! Vem du nu än är som tänker på mig, tro mig att jag tänkt mycket på dig med!! Jag saknar er alla och älskar er!!! Förlåt för allt, jag har inte kunnat rå för det! Nu börjar jag om från ny kula, och med det så är det så bevisligen att även Lucifer kan återuppväcka de de döda och svårt sjuka. Evigt tacksam! Hell Satan!

Vad passar inte bättre än att avslutningsvis bjuda på den låt som spelades när min far befrukrade min mor och det liv som är jag började existera? Mina föräldrar är rätt smarta och listiga ändå! Håll till godo!

Over n out!!